Södergarns historia.

Historien om Södergarn är mer än 600 år. Den äldsta handling som rör gården är ett köpebrev från 1381 där Bo Jonsson Grip förvärvar ett antal gårdar. I köpebrevet nämns ”søthagarna”, som avser Södergarns föregångare. I en jordebok från 1498 går gården under namnet ”satagarn”.

Det första stora namnet efter Bo Jonsson Grip är Nils Jönsson Oxenstierna. Han blir år 1418 ägare till Djursholm, som Lidingö då tillhör. 30 år senare blir Nils Jönsson riksföreståndare tillsammans med brodern Bengt.

Genom arv tillfaller djursholmskomplexet med Lidingön riksrådet Axel Nilsson Banér. Av ekonomiska skäl låter en sentida ättling, Johan Gabriel Banér, år 1775 sälja all mark på Lidingön. Köpare är företrädesvis borgare i Stockholm, som mera sällan direkt tar del av jordbruket, utan i regel arrenderar ut detta.

Södergarns äldste kände brukare hette Nils och är nämnd i 1584 års jordebok. Ungefär hundra år senare hette arrendatorn Matts Andersson, varefter gården går från far till son i tre generationer. Från 1736 till 1753 arrenderades gården av en Carl Mikael Mattsson, som gått till historien med betyget ”en slät bonde med en usel häst, lät åkern förfalla och en äng samt betesmark igenväxa”.

Efterföljaren stod i ett egendomligt förhållande till Södergarn. Han arrenderade gården och gjorde en betydande upprustning, men satte aldrig sin fot där! Hans namn var Jan Betulin. Fem år efter tillträdet dog han ”av en olycklig körning på släda”.

När gårdarna på Lidingö blev till salu köptes Södergarn av lantmätare Adolf Modéer. Som bevis på sin uppskattning av Betulins insatser lät han resa den minnessten som alltjämt pryder sin plats på Södergarn och vars text lyder: ”A. Modéer reste stenen eft. Idoge landbon J. Betulin”.

Modéer sålde av okänd anledning Södergarn redan efter fem år till hovsekreteraren Jon Wettervik (1740–1802). Under somrarna lät Wettervik hyra ut rum till stockholmare som ville bo på landet. Södergarns anor som rekreationsplats och naturnära boende är alltså mer än 200-åriga!

Från 1799 och framåt har gården ägts av flera stockholmare som framförallt haft den som sitt sommarnöje. 1799 fabrikör Anders Immerman, 1811 sidenfabrikör Petter Gustav Westman, 1826 justitsierådet Erik Wilhelm Bredberg.

Familjen Bredbergs tjugo år på Södergarn kom att kasta viss glans över stället. I brev som växlades mellan far och son ges prov på hur man kunde fördriva tiden på landet: ”Till våra nöjen härute få vi räkna tvenne ´tableaux vivants´på Södergarn Catharinædagen och ett societetsspectacle nästa måndag, givet av både theaterelever och icke elever.”

1846 såldes gården till Nils Albrekt von Höpken på Bogesund. Gården fick helt förfalla och köptes 1880 av Lidingö kommun för att användas som fattiggård. I denna egenskap förblev Södergarn fram till 1888, då grosshandlare Carl Fredrik Falkman övertog gården. Efter ritning av den framstående arkitekten Magnus Isæus lät Falkman uppföra den ståtliga sommarvillan. Han ryckte också upp jordbruket ur förfallet samt planterade ett stort antal träd och bärbuskar.

1917 sålde Falkmans arvingar Södergarn till Västra Yttringe Tomt AB.

1929 hyrde Handelsbanken Södergarn för att ge sin personal ett rekreations- och semesterhem.

1944 köpte banken Södergarn, som två år senare utvidgades med en grannfastighet, den så kallade ”Scoutstugan”.

1959 inleds det senaste kapitlet i Södergarns historia, då Handelsbanken beslutar att bygga en kurs- och konferensanläggning. Huvudbyggnaden med de två flygelbyggnaderna ritas av lidingö-arkitekten Lars Åkerlund, som i arkitekturen tar fasta på den tilltalande pastorala miljö som i dag präglar Södergarn.